Animal Collective - Strawberry Jam
Vid det här laget kan inte många av er ha missat Animal Collectives kommande album Strawberry Jam. Tills nu har tyvärr jag gjort det då ”föräldrahemmets” otroligt virushärjade dator och jag inte kommit så bra överens (vilket, i alla fall till ganska stor del, förklarar min inaktivitet på bloggen). Efter att åtminstone tillfälligt satt den på plats, är det givetvis denna skiva jag först ger mig i kast med, då förväntningarna på den varit skyhöga. Men då kanske ni då undrar varför jag prompt ska skriva om Animal Collective när var och varannan musikblogg redan gjort det så det räcker och blir över? Jo, för jag vill att varenda liten kotte därute ska förstå hur bra det här faktiskt är. Jag kan tänka mig att många avfärdat Animal Collectives tidigare alster med motiveringen att det är för urflippat och experimentellt. Visst finns noiset och skriken kvar (de Dennis Lyxzén-aktiga skriken som blandas med "normal" sångröst i For Reverend Green är helt fantastiska) men det är utan tvivel den mest lättillgängliga skivan de släppt hittills.
Vad som dock gör Strawberry Jam till deras bästa hittills är den höga lägstanivån. Feels hade enligt mig inte mer än ett par bra låtar (å andra sidan var Grass och The Purple Bottle två riktiga guldkorn) men när man på Strawberry Jam inte trodde att det efter tre spår kunde bli mycket bättre kommer nämnda For Reverend Green och Fireworks och helt sopar mattan med de övriga låtarna. Förutom dessa två låtar är sista låten på skivan, Derek, en personlig favorit. Den skulle för övrigt lika gärna kunnat ha varit med på Panda Bears Person Pitch.
Jag vet att jag sagt det åtskilliga gånger tidigare, men det här är en stark kandidat till årets skiva!
Jag vet att jag sagt det åtskilliga gånger tidigare, men det här är en stark kandidat till årets skiva!
